Borde vi inte ta hand om våra egna först?

Nu börjar de här delningarna dyka upp igen. De som använder det faktum att vi har en stor mängd hemlösa i Sverige som argument för att vi inte ska ta emot fler flyktingar i vårt land.

“Hur ska vi ha råd att ta emot tiotusentals flyktingar när vi inte har råd att ta hand om våra egna hemlösa?”

Jag tycker det är en berättigad fråga som kräver ett utförligt svar.

Den självklara motfrågan är förstås varför vi ska ställa de utsatta grupperna mot varandra. De hemlösa kan inte, och ska inte betala för flyktingmottagandet. Men att vi i vårt samhälle inte klarat av att ta hand om de mest utsatta kan inte heller vara ett argument för att vi inte ska kunna hjälpa andra som är i nöd.

De hemlösas situation kommer inte att förvärras av att vi tar hand om också andra utsatta – snarare tvärt om.

Det är människor det handlar om vare sig vi talar om flyktingar eller hemlösa och i grunden handlar det om solidaritet och tolerans samt vilket samhällsklimat vi skapar.

Själva idén med att bilda samhällen är ju att vi blir bättre av att samarbeta, hjälpas åt och ta ansvar för varandra. Då är det inte fruktsamt att påstå att vissa är av en sort som vi inte har råd med. Ett framgångsrikt samhälle är ett där alla människor är och känner sig som resurser, där alla ges möjlighet att bidra, där också den svagaste får plats. I ett sådant samhälle känner sig alla trygga, och i trygghet frodas kreativiteten och viljan att ta oss framåt.
Många av våra hemlösa har en problematik som inte löses genom att man förser dem med en bostad. I de flesta fall är det så mycket mer komplicerat än så. Många skulle kanske vara hjälpta av ett gruppboende eller liknande, men vad händer idag när någon försöker öppna ett sådant?
Plötsligt engagerar sig grannarna, formulerar långa skrivelser och protesterar, blir rädda för att deras barn ska bli antastade, går runt med namnlistor och bildar lokala partier.
Samma sak händer när någon vill öppna ett asylboende. Uppfinningsrikedomen kring varför det skulle vara dåligt för de närboende är oändlig.

I slutändan är vi trots allt känslostyrda – om än i olika grad – och den känsla som är lättast att väcka hos människor är rädsla. När vi blir rädda slutar vi tänka långsiktigt och börjar lyssna på den som säger sig ha en lösning – helst en som inte kräver så mycket tankemöda för att förstå. Det viktigaste blir att avvärja hotet – inte att analysera problemet. Verkar lösningen logisk köper vi den.

Att väcka medlidande är betydligt svårare, och därför tror jag att bilden av treårige Alan i strandbrynet har haft stor betydelse. Den väckte känslor hos många av oss – känslor som sedan kanaliserades i handlingskraft, och plötsligt blev det tydligt att väldigt många är villiga att göra mycket mer än vi trott. Efter en lång period av fientlighet och uppgivenhet var det en lättnad att se detta – en lättnad som många av oss kände.
Om vi faktiskt kan ändra på attityderna och få människor att använda sin energi till att komma på sätt att hjälpa istället för att stjälpa vinner både hemlösa och flyktingar på det.
Med en tydlig opinion för att hjälpa till istället för att bara se till sina egna rädslor blir det också lättare att motivera att samhället går in och ser till att fördela bördorna. Se bara på Folkpartiets omsvängning i frågan om man ska kunna tvinga kommuner att ta emot flyktingar eller inte. Jag tror att de påverkats mycket starkt av att opinionen för att solidariskt hjälpas åt blivit så tydlig
Visst blir det kostnader, men inga som vi inte har råd med om vi delar dem.
Personligen tycker jag att det är mycket som gått åt fel håll i Sverige under en lång tid, men inget av detta har med vårt flyktingmottagande att göra.
Inkomstklyftorna har ökat och samhället har blivit mer “valfritt” även när det handlar om sådant som att ta hand om våra mest utsatta.
Sänkta skatter och minskade inkomster till stat och kommun har förstås tvingat fram minskade utgifter i den offentliga sektorn. Allt ska effektiviseras, konkurrensutsättas, privatiseras och bli billigare – och där har vi återigen de hemlösa.
Hade det varit lönsamt för privata företag att ta hand om dem hade det troligen varit ordnat för länge sedan. Men dit kommer vi aldrig.
De svagaste i samhället är inte lönsamma, men de är vårt gemensamma ansvar, och omsorgen om dem måste bekostas med offentliga medel för på lång sikt tjänar vi alla på att ta hand om dem.

Det som i högre grad borde oroa oss är vad som ska hända i de länder som just nu tar emot de riktigt stora flyktingströmmarna, och som inte har en rimlig möjlighet att göra det på ett humant sätt. Människor som tvingats lämna allt som tidigare varit deras liv, och som hålls kvar i vedervärdiga förhållanden, under stor psykisk press, måste vara en krutdurk i de länderna.
Om vi vägrar släppa dem vidare in i våra länder, som faktiskt har enormt mycket bättre förutsättningar att ta hand om dem, kommer konflikterna att öka, nya terroristgrupper att uppstå och ännu fler människor att tvingas på flykt.