Nationalchauvinism fanns det inte plats för under min uppväxt (född 1962). Den togs inte på allvar de gånger den visade sig. Nordiska Rikspartiet var något man garvade åt.
Om någon kommit på iden att vi skulle sjunga nationalsången på skolavslutningen hade vi kanske gjort det – och kanske inte. Mer laddat än så var det inte.
“Svenska flaggans dag” passerade i de flesta fall med lagom mycket uppmärksamhet – helt enligt vad de flesta verkade tycka var bekvämt.
Det var ju kul att det fanns en dag för att hissa flaggan – om man hade flaggstång. Flaggan var en gul och blå symbol man ändå var ganska stolt över – oklart varför. Kanske för att vi var rätt ensamma om färgkombinationen.
Jag hade t-shirts och underkläder med flaggor och tre kronor på som jag gärna tog på mig, helt utan tankar på “nationell stolthet” även om jag tyckte att det var rätt läckert att vara svensk. Ett litet folk som var oproportionerligt bra på idrott! “Du tronar på minnen från fornstora da’r, då ärat ditt namn flög över jorden” var en halvmossig rad som inte betydde särskilt mycket.
För mig var detta alldeles lagom mycket nationalism.
Men så dök Sjöbopartiet och Ny Demokrati upp, och man pratade om att “lyfta på locket”. Man påstod att det fanns sådant vi inte tilläts prata om – invandringens “avigsidor” och annat. Det lät med andra ord ungefär som det gjort de senaste åren, men då stod Bert Karlsson ungefär där Åkesson står idag. Jag minns att jag redan då var förundrad över att en sån som Jan Guillou gick på “den enkla” och trodde att man i tv och tidningar skulle kunna föra debatt med intoleransen.
BSS – Bevara Sverige Svenskt – klottrades på skolgårdar och lite överallt. Karl XII:s staty i Kungsträdgården utsattes för kransnedläggningar och konstiga ceremonier på 30 november.
Plötsligt upptäckte vi att nationalsången och flaggan gjorts till symboler för något nytt: intolerans!
Så långt ifrån det vi var vana att förknippa dem med.
Och NU blev det plötsligt oerhört viktigt för vissa att få sjunga och hissa flaggan på skolavslutningen – och inrätta en nationaldag.
Det var först i slutet av 80-talet som nationalsången plötsligt blev en angelägenhet för skolavslutningar. Redan då hävdade 15-åriga skinnhuven och “nationella” att det var en svensk tradition. Redan då var det historieförfalskning.
Samma tonåringar talade med förakt om blattar, flator och bögar på mina lektioner. De försökte få mig att erkänna att jag egentligen också föraktade det främmande och “onaturliga”. Hur skulle jag då tolka deras vilja att sjunga nationalsången?
Och plötsligt blev det viktigt för mig att inte behöva sjunga den tillsammans med människor som uttryckte denna nya betydelse i sin sång. Att inte låta någon tro att jag sjöng av samma anledning som de, eller ens accepterade deras högerextrema värderingar.
Det har hänt att jag suttit ner medan övriga i församlingen stått upp och skrålat “…du tronar på minnen…” med handen på hjärtat, så som de sett amerikaner göra på film. Då sitter jag på grund av att flera personer tidigare under kvällen använt orden svartskallar och bögar på ett nedvärderande sätt.
När musikläraren på min skola ville ha nationalsång och flagghissning med i avslutningsprogrammet reagerade jag därför på samma sätt som jag gjort de senaste 20 åren: Med ett “Varför då?” och en ganska avog inställning till förslaget.
Som tur var är hon tålmodigt envis, och så småningom förstod jag att det skulle vara annorlunda den här gången.
När man jobbar på en skola där över 90% av eleverna har invandrarbakgrund, 
och elever och föräldrar med hjärta sjunger med i “Du gamla, du fria” blir innebörden i orden och sången en helt annan än när uniformsklädda reservofficerare ställer sig i givakt kring ett middagsbord och skrålar samma ord och melodi. I det första fallet har jag lärt mig att jag mer än gärna sjunger med – i det senare fallet förblir jag sittande…
Det är inget fel på flaggan och nationalsången. Det är intoleransen det är fel på!
goranwestling 