Rain Man, rymdresor och det goda samhället

Populistiska partier beskylls ofta för att bara komma med de enkla lösningarna.

Men vad är det för fel på enkla lösningar? Det enkla är ju ofta det rätta, eller hur?

Sunt förnuft kommer man långt med, och låter det vettigt är det förmodligen vettigt! Varför krångla till saker?

Ett projekt vi brukade låta våra elever på högstadiet jobba med kallade vi “Det stora äventyret”.

Förutsättningen var att jorden skulle bli obeboelig inom några år, och eleverna fick uppdraget att ta fram ett förslag på hur det skulle kunna gå till att föra c:a 200 människor från jorden till närmaste beboeliga planet – en resa genom rymden som skulle ta 5000 år.

De fick jobba i grupper med 5-6 elever i varje och vi berättade att “Intergalaktiska rådet” (vi lärare) skulle belöna det bästa och mest välgenomtänkta förslaget.

Ursprunget till projektet var en NO-uppgift som min kollega Patrik introducerade för mig. Det handlade förstås om att eleverna skulle lära sig om hur ekosystem och kretslopp fungerar – för i praktiken innebar det att bygga ett “jorden i miniatyr” där mänskligheten skulle kunna leva vidare generation efter generation tills rymdskeppet/biosfären de byggt nådde fram till sitt mål.

Jag, som var lärare i SO och svenska, tyckte att det fanns oändligt många möjligheter i projektet. Frågor om etik, styrelseskick, lagstiftning, mänskliga rättigheter, religion mm. lades till.

Vem skulle få åka med? Hur valdes de 200 ut? Skulle det finnas lagar? Hur skulle man fatta beslut om man inte var överens? Hur trodde man att de människor som levde ombord på skeppet när det varit på väg i 2000 år – efter 70-80 generationer – skulle uppfatta sig själva, sin värld, sitt ursprung och målet för resan?

Många av eleverna verkade inte prata om något annat än de här frågorna under tiden som projektet pågick. Rast eller lektion spelade ingen roll

Men jag märkte snart att utan vägledning och input valde de flesta grupperna de enkla lösningarna på de flesta av frågorna.

De 200 utvalda skulle ha hög IQ, vara fria från sjukdomar – speciellt genetiska. Ingen som hade allergier fick följa med. Var och en skulle ha sin specialitet, och den skulle man hålla sig till.

I de allra flesta fall utsåg man sig själva i projektgruppen till att styra det lilla samhället. Tanken på demokrati fanns förstås, men många upplevde den som ganska onödig eftersom de som styrde ju skulle se till att alla var nöjda…

Över huvud taget var eleverna i allmänhet obenägna att ta sig an de lite svårare frågorna – såvida vi inte tvingade dem.

Hur skulle man göra om människorna började leva för länge? Man kunde ju inte försörja fler än c:a 200 människor – skulle folk få skaffa barn som de ville?

Vad skulle man göra om det trots all genetisk “friskhet” föddes barn som inte levde upp till skeppets norm?

Även de här frågorna besvarades ofta med ett rationellt svar som var enkelt på papperet, men där konsekvenserna för synen på vad det är att vara människa helt ignorerades. Ett människoliv blev plötsligt inte värt något om det inte tydligt kunde bidra till samhället och passade in i normen. Besvärliga människor fanns det inte plats för.

Sig själva gjorde de förstås undantag för – den laktosintoleranta i gruppen fick följa med iallafall, likaså den som var allergisk mot pälsdjur.

Jag ville gärna åtminstone försöka ge dem en tankeställare och inblick i vilken typ av samhälle de var på väg att skapa, och vad det egentligen skulle innebära för dem att upprätthålla den ordning de tyckte sig skapa.

Så då tittade vi på Rain Man.

Jag hoppas ni minns filmen med Tom Cruise och Dustin Hoffman. Hoffman spelar den autistiske brodern som Cruise inte vetat om, men som han efter att deras far avlidit tvingas lära känna och ta hand om. (För er lite yngre: han är Sheldon Cooper i kubik – alltså oerhört besvärlig att ha att göra med, men också extremt intelligent på vissa områden, dock inte när det gäller sociala konventioner och relationer).

Sedan fick eleverna veta att Intergalaktiska rådet bestämt att Rain Man skulle få följa med på skeppet. Uppdraget utvidgades alltså till att se till att han trivdes, och att hans förmågor togs tillvara.

Cruise och alla som ser filmen lär att sig tycka om Rain Man, och förstå hans handikapp, men också att se hans tillgångar. Det jag ville var, att de skulle se att i de enkla lösningarnas samhälle finns det inte plats för sådana som Rain Man.

Oavsett hur mycket man själv tycker att man skulle kunna göra ett undantag så platsar han inte – om man inte gör förändringar och tillåter undantag.

Undantag kan göra livet lite mer komplicerat, men också tillföra så mycket – om man lär sig ta hand om och uppskatta styrkorna även hos det som är lite avvikande.

Om vi lär oss detta ser vi också snart att vi alla har mycket att vinna på det. Om vi kan ta hänsyn till, och anpassa samhället så att även de som avviker mest från normen passar in – då kan vi alla passa in, och känna oss delaktiga.

Jag ska inte påstå att det var någon succé, och att alla mina elever dansade ut som vidsynta och toleranta medmänniskor. Det var snarare så att de tyckte att jag var jobbig som krånglade till saker alldeles i onödan.

Men det var iallafall ett försök, och kanske var det någon som tänkte ett steg längre än bara till det enklaste svaret. Och förhoppningsvis har den personen i så fall med sig den erfarenheten när han/hon ställs inför den populistiska retorik vi alla möter dagligen på sociala medier och – tyvärr – numera också i riksdagsdebatter.

PS. Vill du läsa projektbeskrivningen så som den såg ut kan du klicka här:

Äventyret