Ser du vart vägen leder?

De val vi gör. De beslut vi fattar. Vilken väg styr de in oss på? Riskerar vi att slå in på en väg som tar oss till någon plats där vi inte vill vara? Leder den väg vi väljer rent av tillbaka till något vi verkligen fick kämpa för att lämna bakom oss?

Via ett blogginlägg av Nanna Johansson för några månader sedan hamnade jag på flashback (en länk bland kommentarerna i bloggen ledde mig dit) och en tråd som gjorde mig mer och mer bedrövad ju mer jag läste.

För den som vill veta hur en övertygad rasist resonerar är den en utmärkt källa.

Här har vi en riktig rasist som lägger ut texten välformulerat och genomtänkt. En ideolog som klart och tydligt förklarar grundvalarna för den rasistiska världsbilden. För honom råder det inget tvivel om att människor av olika “ras” har olika värde, och att det är givet att en “neger” inte har samma intellektuella förmågor som en “vit” eller att “…araber beter sig på det sätt som man kan förvänta sig av araber”.

Allt som är gott i civilisationen är enligt honom åstadkommet av människor med nordeuropeiskt ursprung, och alla andras inflytande är ämnat att rasera och förstöra det goda samhällsbygget. Därför måste “rasen” hållas ren och alla främmande element rensas ut.

Han pratar om repatriering med hjälp av militära styrkor – dvs. att tvinga alla som identifieras som “främlingar” att bege sig till sina “hemländer” vare sig de vill eller inte. Han konstaterar dock att de flesta kommer “att frivilligt lämna landet redan när ett rasistiskt styre tillsätts”. Han kan emellertid tänka sig att “tillåta ultra-assimilerade negrer och araber som adopterats av vita föräldrar i låg ålder under förutsättning att dessa steriliseras.”

Det är, som ni förstår, riktigt jobbig läsning – men också nyttig.

När jag undervisade om rasism och främlingsfientlighet var det just den här typen av tankegångar jag ville lyfta fram och belysa. Hade jag då haft tillgång till den här texten hade jag absolut använt den, eftersom hela den rasistiska “ideologin” framträder i all sin absurditet. Författaren har fjärmat sig så långt ifrån det som de flesta av oss betraktar som en självklar grund för mänskliga värderingar att det inte längre är möjligt att ta in hans resonemang i den egna världsbilden.

Ändå var hans idéer inte helt ovanliga vid tiden före andra världskriget.

Då forskades det i rasbiologi, och man försökte ge vetenskaplig legitimitet till teorier kring människans olika “raser”. I andra delar av världen – t.ex. Sydafrika – behöver man inte alls gå långt tillbaka i tiden för att hitta det samhälle där detta var ett fullständigt normalt resonemang.

“Det var då det” kanske du tänker, “Nu är det annorlunda.”

Men stämmer det verkligen? Föreställningar om ras är djupt förankrade i våra medvetanden och i vårt samhälle. Idén att människor som liknar varandra och talar likadant också bär på liknande egenskaper – och att dessa på något sätt är naturgivna – finns kvar hos oss, och får oss att reagera instinktivt vid möten med andra människor. Det behövs kanske inte särskilt mycket för att den idén återigen ska bli en del av vår norm – det som utgör grunden för hur vi tänker om oss själva och våra medmänniskor.

Prova att slå på ordet “människan” i Bra Böckers lexikon! Mitt exemplar är tryckt 1987 och här finns en världskarta som visar “människorasernas” geografiska utbredning.

Vem gör en sån karta? Varför och för vem? Vad ska vi ha en sådan karta till?

Föreställningarna om mänskliga raser lever vidare och fortplantar sig i skymundan. I läroböcker, uppslagsverk, barnramsor och i vårt slentrianmässiga tänkande. Det är tankarna och reaktionerna som poppar upp när vi inte är på vår vakt – inte är “PK”. Vi tänker inte på det själva förrän vi blir ifrågasatta. Detta gäller förstås inte bara föreställningar om ras, utan kanske ännu mer när det gäller kön (“Varför är det bara killar som får vara stjärngossar?” frågade ett barn på min skola sin lärare härförleden) och sexuell läggning. Här är det t.o.m. fortfarande självklart för många att lagen ska behandla oss olika…

När man är på väg någonstans är det ofta nyttigt att titta bakåt. Tittar man bara framåt kan det ibland vara svårt att se om man närmar sig målet eller inte – särskilt om målet är avlägset.

Tittar man bakåt då och då kan man iallafall se det man lämnat bakom sig, och därmed påminna sig om att man rör sig framåt även om det inte alltid känns så.

På 90-talet kämpade jag tillsammans med många många andra för att styra bort oss från den väg vi slagit in på när Ny Demokrati valdes in i Riksdagen. Jag har berättat om en del av det i tidigare inlägg.

Jag vill tro att vi hade framgång. Jag vill tro, att den tillbakagång de högerextremistiska rörelserna så småningom tvingades till, och även Ny Demokratis sönderfall,  åtminstone till en del orsakades av vårt arbete.

Att SD sitter i Riksdagen gör dock att det känns som om vi är tillbaka i det läge vi var i då.

Inte sedan början av 90-talet, då Bert Karlsson och Ian Wachtmeister härjade som mest (glöm inte Berts historia när ni ser hans gemytliga framträdanden i reklamfilmer och andra sammanhang), har det varit lika legitimt att uttrycka sig fördomsfullt om andra människor som det är nu. Det faktum att sådana uttalanden görs av folkvalda driver hela debattklimatet åt ett håll där man inte längre behöver ta hänsyn till eller fundera över sådana grundläggande saker som människosyn och allas lika värde. Det blir okej att släppa ut sina fördomar och hävda att “de finns där av en anledning”, “ingen rök utan eld” eller “lite skoj får man tåla” . Blir man ifrågasatt och behöver försvara sina uttalanden kan man alltid hojta om att det inte finns någon egentlig yttrandefrihet i det här humorlösa landet.

Tyvärr är det många som går på det, som inte ser den bakomliggande intoleransen och dubbelmoralen.

Yttrandefriheten innebär inte en rätt att slippa få sina uttalanden granskade och den innebär inte en rätt att få stå oemotsagd.

I likhet med alla andra rättigheter för den med sig ett ansvar.

Med yttrandefrihet kommer ansvaret att tala sanning och att inte medvetet förleda. Nu verkar det vara omöjligt att ställa någon till svars för de lögner och förvridna fakta som ständigt förekommer på exempelvis flashback och avpixlat. Istället får vi själva försöka bemöta och leta upp och presentera oförvriden fakta, något som ofta känns tröstlöst.

Så vad kan vi göra då?

Det vi behöver hjälpa varandra med är att lysa upp vägen framför oss. Visa vart den leder! Få människor att i tanken följa den hela vägen ut. Få folk att förstå vad konsekvenserna blir om vi slår in på den väg SD pekar ut. Få dem att tränga igenom det töcken dess förespråkare lagt över vägen för att vi inte ska se längre än dit de vill att vi ska se.

Få dem att förstå att i slutet av den vägen står rasisten du läste om i början av detta inlägg.

Oavsett vad sverigedemokraterna hävdar idag, så kommer vi att närma oss honom steg för steg om vi går deras väg. Bit för bit kommer vi att montera ner drömmen om det rättfärdiga samhället och istället acceptera diskriminering och förföljelse som en del av vardagen.

Flykt från vårt land, repatriering med hjälp av militärt tvång, sterilisering av människor som bär på oönskade gener. Ta en titt bakåt! Vi ha varit i de trakterna, och vi vill inte tillbaka!

Och apropå de mänskliga rättigheterna:

Att inte vara rasist är faktiskt en mänsklig skyldighet!