Ser du vart vägen leder?

De val vi gör. De beslut vi fattar. Vilken väg styr de in oss på? Riskerar vi att slå in på en väg som tar oss till någon plats där vi inte vill vara? Leder den väg vi väljer rent av tillbaka till något vi verkligen fick kämpa för att lämna bakom oss?

Via ett blogginlägg av Nanna Johansson för några månader sedan hamnade jag på flashback (en länk bland kommentarerna i bloggen ledde mig dit) och en tråd som gjorde mig mer och mer bedrövad ju mer jag läste.

För den som vill veta hur en övertygad rasist resonerar är den en utmärkt källa.

Om vikten av att ta strid!

Ni som är mina vänner på Facebook kanske minns en status jag skrev för drygt två år sedan, när det stod klart att Sverigedemokraterna kommit in i Riksdagen och att vi dessutom skulle bli tvungna att stå ut i ytterligare fyra år med Jan Björklunds skolpolitik.

För mig var detta det mardrömsresultat av valet 2010 jag fasat för, och i min status skrev jag något i stil med att nu fick det vara nog med att bara sitta hemma och tycka saker. Nu måste något göras!

Sedan hände inte mycket… Jag fick massor av glada och uppmuntrande tillrop från mina fb-vänner, och jag grubblade mycket över hur jag skulle gå tillväga, men i praktiken… inget alls.

Nu är det mindre än två år kvar till nästa val, och jag har faktiskt kommit fram till något! (Ingen har någonsin beskyllt mig för att ha för bråttomt här i livet :-))