Mot PISA-toppen!

Vilka kunskaper och förmågor är värda att mäta och på vilka områden ska vi jämföra oss med andra länder? Vilka mål är det vettigt att sätta upp för utbildningspolitiken och hur långt är vi beredda att gå för att bli bäst i klassen i PISA-undersökningarna? Vad är det egentligen värt? För oss? För våra barn?

I förra veckan var jag på Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg. Det var två intensiva dagar då 1400 skolledare fick lyssna till många intressanta föreläsare.

Utbildningsminister Jan Björklund inledde förstås. Han berättade som vanligt om hur illa det har gått för den svenska skolan allt sedan 70-talets flum tog över, och alla som jobbade i skolan glömde allt de en gång kunnat om hur barn lär sig.

“Det finns ingen forskning som säger att eget ansvar skulle vara bra för barn” var ett av hans förbluffande avslöjanden. Att idén om eget ansvar fått sådant genomslag berodde på att “det pedagogiska etablissemanget” och flum-vänstern gått samman. (Är lite osäker på om han använde exakt uttrycket “flum-vänstern”, men andemeningen var densamma).

Han uttalade också ett konkret mål för utbildningspolitiken i framtiden: Vi ska ligga bland de tio bästa i PISA-undersökningarna. Själv undrade jag i mitt stilla sinne varför inte målet skulle kunna vara något i stil med “bästa möjliga utbildning för barn i Sverige under 2000-talet”. Kanske det är för flummigt…

Hans mål är iallafall konkret och mätbart – återstår då att lista ut hur vi ska ta oss dit.

Eftersom jag räknar med att arbeta inom det svenska utbildningsväsendet även i framtiden tyckte jag att det var utomordentligt lyckat att nästa föreläsare var expert på PISA och speciellt Sveriges PISA-resultat. Om vi ska nå målet Björklund satt upp är det ju viktigt att vi vet vad som skulle kunna vara betydelsefulla och effektiva åtgärder i sammanhanget.

Vi fick alltså en genomgång av statistik från PISA-undersökningen. Man jämför ju inte bara resultaten från de olika ländernas elever, utan har också annan statistik och andra faktorer som man ställer resultaten mot. Till exempel fick vi veta att svenska elever inte bara gör dåligt ifrån sig på proven, de kommer också för sent oftare än eleverna i de flesta andra länder.  Och skolledarna i Sverige upplever inte detta som ett stort problem! Det finns det nämligen också statistik på.

Om jag tolkar detta som ett samband skulle det alltså innebära att jag i min roll som rektor skulle kunna förbättra PISA-resultaten om jag slutade att helt flummigt tycka att det kan finnas andra saker som är viktigare för barns utveckling än att de alltid kommer i tid till lektionerna. Jag borde alltså bli strängare mot både lärare och elever i det avseendet och prioritera upp tidspassningen i min verksamhet.

En annan sak jag lärde mig var att det inte finns några samband mellan digitaliseringen av skolan, och kunskapsutveckling hos eleverna. Alla de läsplattor och datorer vi köpt in till skolan under det senaste året var alltså pengar i sjön vad gäller PISA-resultaten i framtiden. Måste tänka om och tänka rätt verkar det som, för det kan väl inte vara så att PISA mäter fel saker..? Utbildningsministern har ju redan tidigare deklarerat att läsplattor inte är något för yngre barn. Tänk om vi bara hade lyssnat på honom innan det blev för sent!

Ytterligare ett samband som lyftes var att, av de länder som presterat bättre än Sverige i PISA har alla mycket högre lärarlöner än vi har i vårt land. Nu var dock föreläsaren tydlig med att “det är ju inte så enkelt som att man får bättre resultat av att höja lärarlönerna” vilket var synd tyckte jag, för här hade vi ju något vi ganska enkelt skulle kunna påverka. Konstigt nog var detta det enda “samband” som föreläsaren uttryckte sig så tydligt om – att det ganska säkert var ett “icke-samband” alltså.

En sak vi också fick höra om, av en helt annan föreläsare (kan ha varit Percy Barnevik), var att det är bra att jämföra sig med de bästa om man vill förbättra sina egna resultat.

Nu är det väl få, om ens någon, som tror att man kan jämföra olika länders resultat rakt av utan att ta hänsyn till faktorer som ligger utanför utbildningsväsendets kontroll. Samhället i stort påverkar ju självklart också skolan och elevernas resultat.

Jag gjorde därför en liten undersökning av hur det förhåller sig i några andra avseenden i de länder som idag befinner sig i toppskiktet i PISA-undersökningen.

Ett par intressanta samband stötte jag på. Sådana som är av den arten att de är möjliga att påverka om vi bara ställer oss eniga bakom att “Topp tio i PISA” är ett riktigt viktigt mål för oss och våra barn.

Nummer ett:

Av de tio länder som toppar resultaten i senaste PISA-undersökningen är det endast ett (Liechtenstein, på åttonde plats) som förbjudit barnaga. Nu var det ju först 2008 liechtensteinarna förbjöds att straffa sina barn med hjälp av systematiskt fysiskt våld, så möjligen kan vi vänta oss ett ras i kommande PISA-undersökningar när effekten av reformen hunnit slå igenom.

Vi svenskar var ju först i världen med att förbjuda barnaga så det är inte konstigt att vi rasar i PISA-undersökningarna.

En självklar åtgärd är förstås att ändra lagstiftningen, nu när det visar sig att våra barn växer upp till okunniga latmaskar om vi inte spöar upp dem då och då.

Nummer två:

De sju länderna i topp har alla kvar dödsstraffet och många använder det flitigt.

Shanghai ligger i topp för hela underökningen och Kina toppar ju också överlägset dödsstraffsstatistiken i världen. Hur kunde vi – och så gott som alla andra demokratiska länder i världen – vara så blåögda att vi inte förstod att dödsstraffet behövs som avskräckande exempel på hur det kan gå för den som inte sköter skolarbetet? Strunt samma att avsaknad av dödsstraff är en förutsättning för att få vara med i EU – Norge klarar sig ju så bra utan EU-medlemskap! Ska vi upp i PISA-toppen måste vi vara målmedvetna och beredda att förändra vårt samhälle på det sätt som gynnar resultaten bäst. Resultaten på det som mäts i PISA-undersökningen alltså.

Att svenska elever vittnar om att de trivs och känner sig trygga i skolan, att de visar på kreativitet och initiativförmåga till en grad som få andra länder kan matcha – det kan vi väl vara utan, så länge vi förbättrar PISA-resultaten, eller…?