Läraren ÄR magiker!

“Läraren är ingen trollkarl” löd rubriken på en ledare i DN häromveckan.

Den var fylld av “sunt förnuft” av samma slag som Jan Björklund gärna använder sig av när han pratar skolpolitik.

“Skolan handlar om det den alltid handlat om, att övning ger färdighet och repetition är inlärningens moder” stod det i ingressen.

Redan här ville jag sluta läsa, men eftersom det ändå var något slags inlägg i skoldebatten fortsatte jag.

Kontentan av ledaren är att våra barn och ungdomar måste förstå att det är deras eget fel om de misslyckas i skolan. Gör de inte som läraren säger får de skylla sig själva. Läraren är bara mänsklig och kan inte tvinga in kunskap i huvudet på dem.

Det låter väl som ett vettigt resonemang, om man bortser från… allt!

Vill ni att skolan ska utbilda barn som gör som man säger, som lydigt gör sina uppgifter utan att ifrågasätta, utan att efterfråga mening och syfte med det de gör?

Det vill inte jag, men det är den typen av elever vi får om vi övar dem till det. Och det borde ingen som värnar om demokratin vilja.

Visst är det jobbigt att vara lärare om man hela tiden måste motivera för sina elever varför de ska göra det ena eller det andra, och otaliga är de gånger jag önskat att de bara tackat och tagit emot, sugit i sig och svalt, nöjt sig med ett “för att jag säger det och för att det är bra för dig!”
Men är inte själva ifrågasättandet av auktoritet en av grundvalarna i en demokrati?

Vårt styrelseskick har ju kommit till tack vare att det funnits människor som vågat ifrågasätta, och vill vi bevara demokratin måste vi lära våra barn att också göra det, annars blir makten ett lätt byte för den som vill ha den. Vi måste få dem att känna och tro att de själva har möjlighet att påverka och hitta lösningar, så att de inte blir hänvisade till att bara tro på det som serveras dem.

Om våra elever lär sig att göra som läraren säger utan att ifrågasätta tappar de samtidigt förmågan att kritiskt granska det som presenteras för dem. Plötsligt står de där och är övertygade om att “det är bögarnas fel”, eller tiggarnas, eller varför inte judarnas?  – för alla säger ju det – och hur kan man ifrågasätta alla?
Fundera ett ögonblick över vad du tror lärs ut om homosexualitet i ryska skolor idag, i ett av de länder i världen där läraren ifrågasätts minst?

Därför ska vi faktiskt vara stolta över några av de saker som kommit fram i PISA-undersökningen.

Vi ska vara stolta över att våra elever ligger högt när det gäller att trivas i skolan.

Vi ska vara stolta över att de är trygga i skolan.

Vi ska också vara stolta över att en hel del elever inte alltid tycker att den undervisning de får av sina lärare är optimal.

I PISA-undersökningen frågade man eleverna om de tyckte att deras lärare förklarade bra, och om de gjorde ämnet intressant. Svaren har av en del tolkats som att eleverna i de undersökta länderna är olika benägna att skylla sina misslyckanden på sina lärare, och en del drar slutsatsen att elever som inte “skyller ifrån sig” gör bättre resultat eftersom de vet att det krävs “hårt arbete” för att nå någonstans.

Så kan man ju se det – eller så tar man reda på fakta och sedan tänker man en sväng till…

Det finns nämligen inget samband mellan huruvida eleverna “skyller på lärarna” eller inte och resultaten i PISA-undersökningen! (Vill du veta var jag fått detta ifrån kan du klicka här!)

Däremot finns ett annat tydligt samband:

Av de tio länder där eleverna skyller minst på lärarna är det bara två som rankas högre än 30 på demokrati-index – alltså den ranking som görs av The Economist och som bl.a. mäter förekomsten av fria och allmänna val, rättssäkerheten och möjligheten för väljarna att påverka politiken.

Av de tio länder där flest elever tenderar att skylla på lärarna ligger alla bland de trettio länder som rankas högst i demokratiindex.

Ska vi dra några slutsatser av detta?

Ja, det tycker jag.

Antingen konstaterar vi att demokrati inte är särskilt bra för utbildningssystemet. Att demokrati gör våra ungdomar lata, gnälliga och ovilliga att lära, och värst är det i Norge, som toppar demokrati-index. (Sverige tar även här silver efter lillebror i väster)

Eller så konstaterar vi att en viktig ingrediens i utbildandet av demokratiska medborgare är att ge dem möjlighet, mod och vilja att ifrågasätta auktoritet, och eftersom skolan är den arena där de tillbringar större delen av sin uppväxt är det där de måste få öva.

Ungdomar i Sverige idag är inte generellt latare och mindre ansvarstagande än i andra länder och i andra tider. De växer däremot upp i en relativt väl fungerande demokrati och vågar se sig själva som fullgoda medborgare som också har rätt att ifrågasätta. Om vi dessutom lyckas få dem att trivas och känna sig trygga i skolan har vi gjort en hel del saker rätt.

Fria människor gör det som känns meningsfullt och motiverande, och på något sätt lyckas svenska lärare motivera världens (näst) friaste elever. Kom då inte och påstå att de inte har magiska krafter!

“Repetition är inlärningens moder” stod det i ledaren. Glöm det!

Repetition är en metod man kan använda för att memorera, och vissa saker behöver man memorera för att förenkla tillgången till kunskapen.

Annat man behöver är färdigheter, och dessa kan man öva in – läsning t.ex. eller huvudräkning.

Men utan motivation är lärande inte möjligt!

Motivation är lärandets motor!

Motivation kan komma ur rädslan för vad som ska hända om man inte gör som läraren, föräldern eller någon annan med makt över ens liv säger. Rädsla och vilja att vara till lags – att passa in – är nog så motiverande känslor.

Men motivation kan också komma ur inspiration, sammanhang och mening, och då finns det fortfarande plats för den egna viljan att utvecklas – och plats för ifrågasättande.

– Så – Jo! Lärarna ÄR magiker! Och det måste de vara!

De undervisar barn i en demokrati, vilket nog är det svåraste och mest ärofyllda uppdrag jag kan tänka mig! Det kräver kunskap om hur man får fria viljor att lära sig utan att kuva dem!