SÅ vänder man en pannkaka!

Strax innan jag skulle lämna jobbet idag fick jag höra om vad som hänt i Fittja.

Efter en natt av stenkastning, fönsterkross och bilbränder bestämde sig eleverna  i år 8 på Fittjaskolan för att bege sig till centrum och städa upp.

Vilket ställningstagande! Vilken signal till omvärlden!

Så mycket tydligare än “Megafonens” mumlande om att de har “förståelse” för att sånt här händer.

Vilka känslor väcker du?

Vad är du ute efter när du argumenterar? Vilka känslor vill du att den du talar till ska uppleva när han/hon tänker på dig?

En anekdot jag hörde för många år sedan, och som jag inte vet något om sanningshalten i, lyder:

Mikael Wiehe och Björn Afzelius gjorde en konsert tillsammans någon gång på 80-talet. Afzelius höll ett längre mellansnack om solidaritet, men blev avbruten av någon i publiken

Vad håller de på med?

Är de helt utan vett?

Vet ni hur mycket bidraget till asylsökande i Sverige ökat sedan 1993? – Inte alls!

Hur tänker man när man låter bidraget till asylsökande vara oförändrat i 20 år? Ett bidrag som då sänktes (!) eftersom nyanlända flyktingar “inte har samma behov” som oss andra.

Stereotyper och annat smittsamt

I vår familj älskar vi Tintin.

Jag har läst alla albumen (inklusive “Tintin i Kongo”) för våra barn när de var mindre och när vi skaffade hund kom vi fram till att namnet Tintin passade bra, eftersom det var ett namn vi alla förknippade med något positivt.

Den dagen DN berättade att Tintin skulle rensas ut ur Kulturhuset i Stockholm blev jag upprörd. Jag skrev något i Facebook om hur korkat det var att censurera på det viset.

I väntan på julen

En av Hemulerna stod på taket och krafsade i snön. Han hade gula yllevantar på sig och de blev småningom våta och obehagliga. Då lade han dem på skorstenen, suckade och krafsade vidare. Till slut fick han fram takluckan.
Jasså där var den, sa Hemulen. Och där nere ligger de och sover. Sover och sover och sover. Medan en annan arbetar sig fördärvad bara för att det ska bli jul.

Flyktingguide

I en ganska animerad diskussion med en av mina äldsta och närmaste vänner vräker han plötsligt ur sig:

“Du är så #%&* PK!”

PK!? Jag!?

Jag blev så förbannad  att jag tappade målföret, men jag kunde ursäkta honom med att han inte var riktigt nykter, och vi är fortfarande, ganska många år senare, vänner 🙂

Det här hände alltså för rätt länge sedan, men har fastnat i mitt minne. Hans kommentar fick mig att börja fundera över om jag bara var en politiskt korrekt typ som inte gjorde något annat än sa de rätta sakerna.

Porträtt av en vit kränkt man

Hur tänker en person som sympatiserar med Sverigedemokraterna? Kan man förstå en SD-sympatisör? Är över 8 % av den svenska väljarkåren rasister?

Frågorna känns extra angelägna nu när det visar sig att järnrörsfilmerna har positiv inverkan på SD:s siffror i opinionen.

Har du inte sett filmen Falling Down med Michael Douglas än så gör det! Den ger dig alla nycklar du behöver för att låsa upp och förstå psyket hos en stor del av SD:s väljare.

Vet du hur man står i en hiss?

Hur står man i en hiss när det finns andra människor i den? Och var tittar man? Var är det ok att slå sig ner när man kliver på en buss där det bara sitter ett fåtal andra? Fundera på det medan du läser vidare.

I slutet av 1980-talet hamnade jag på en föreläsning som förändrade mycket i mitt sätt att tänka.

Föreläsaren, som talade svenska med tydlig brytning presenterade sig med “Jag heter Mirko Takac och kommer från Falköping”.

Den första delen av föreläsningen var ett slags rollspel där vi åhörare ombads föreställa oss att vi var svenskar som pga. någon naturkatastrof eller liknande tvingats fly och nu hamnat i Turkiet – det enda land som tog emot oss.

Han var så stolt över sitt land att han ville dela det med alla!

“Det här är MITT land! Inte ditt land – MITT land!”

Minns ni Järnrörsskandalen och Erik Almqvists ord till Soran Ismail den där natten i juni 2010?

Det är värt mödan att titta på filmen igen, för man glömmer så lätt…

http://www.expressen.se/tv/nyheter/inrikes/sds-riksdagsman-bevapnar-sig-med-jarnror/

Det känns som om han Almqvist har missat något väsentligt…

Kanske har han inte förstått att han bara är en lyckans ost!

På samma sätt som jag är det.

Jag är född och fostrad i en demokrati i ett av världens rikaste länder. Jag kan betrakta de mänskliga rättigheterna som något som jag självklart kan åtnjuta.

Jag har inte behövt svälta eller vara rädd för statsmakten en enda dag under hela mitt liv. Jag har kunnat känna att polisen, skolan och militären är till för mig. Om jag har varit i behov av akutsjukvård har den alltid funnits tillgänglig.

Kort sagt: bland de många miljarder människor som finns på jorden tillhör jag det mest priviligierade toppskiktet. Och vad har jag gjort för att förtjäna detta? Nada, nichts, nothing, rien, inte ett jota!

Det Sverige jag bor i fanns här när jag föddes, så hur skulle jag kunna påstå att det är MITT land? Jag har bidragit så otroligt lite till att göra Sverige till det land det är idag.

Erik Almqvist har inte gjort mer än jag. Ändå påstår han att det är HANS land.

Galet…

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag har större rätt till allt detta än någon annan människa i världen. Jag har bara fått det – utan ansträngning – och det har Almqvist också.

Men det är ju samtidigt en skrämmande tanke!

Det vore ju rätt mycket skönare att kunna tro att jag hade någon slags naturgiven rätt till allt detta. Arvsrätt kanske? Då skulle jag kunna tänka att det inte är mer än rätt att andra drabbas av elände, och att jag – pga att jag är den jag är – slipper undan.

Då blir det plötsligt försvarbart. Då kan jag ge efter för min själviska sida. Då kan jag hävda att alla är där de är för att de förtjänar det, och att jag är i min fulla rätt att försvara det jag har.

Det är hit partier som SD driver oss.

De gör det acceptabelt att ge efter för de låga drifterna – vi-och-dom-mekanismerna, egoismen, främlingsrädslan, viljan att avfärda det man inte förstår och som är annorlunda.

Önskan att tillhöra normen, det normala.

I brist på annat kan man då definiera sig utifrån det man INTE är: bög, flata, blatte, jude, neger – eller utifrån det man hoppas ska göra att man slipper känna sig utanför: svensk, patriot, nationalist, en som ÄLSKAR Sverige.

För den som älskar kan ju inte vara ond, eller hur?

Problemet för partier som SD är att det inte finns tillräckligt många som är rädda. Så länge vi inte är rädda känner vi oss inte hotade. Om vi inte känner oss hotade har vi inte samma behov av snäv tillhörighet.

Tillhörigheten kan då istället vara alltomfattande, inbjudande och generös. Vi har inga problem med att dela med oss, för vi vet att det finns ett överflöd. Vi har inget behov av att skapa ett “dom” för vi känner oss trygga med vilka vi är. Vi kan känna stolthet utan egoism.

Men det funkar inte för den som är rädd. Det ger ingen trygghet för den som tror sig vara hotad.

Det är då den rädde gör sitt bästa för att sprida sin rädsla – genom att skrämma upp folk.

Genom att få folk att TRO att de är hotade.

Det finns gott om anledningar att oroa sig för framtiden – men inget av det Sverigedemokraterna pekar på är något reellt hot.

Genom att peka på en skugga i skogen och skrika att det är ett monster kan man få åtminstone några att gå samman för att försvara sig. Blir man några stycken kan man sedan peka på de som inte anslutit sig och skrika att de är förrädare som lurat oss i en fälla. På det sättet kan man få ytterligare några anhängare.

Blir man tillräckligt många kan man få ännu fler att tro att det kanske ligger något i det som skriks, att det kanske faktiskt finns ett monster. Åtminstone bör man nog vara vaksam.

Någon frågade: hur skapas en sverigedemokrat?

Med hjälp av oss, skulle jag vilja påstå. Vår oförmåga att hantera människors rädslor.

För om sanningen ska fram har vi gjort det alldeles för lätt för SD.

Många av oss har tigit och hoppats att folk på egen hand ska förstå vad det handlar om. Andra har “tagit debatten” och därigenom hjälpt till med att bekräfta att “det nog finns ett monster ändå”. Ytterligare andra har låtit sig provoceras till att starta en våldsam motreaktion som människorna i gränslandet inte haft någon som helst förståelse för, och därmed ytterligare förstärkt vi-och-dom-situationen.

Det vi i allt för liten utsträckning har gjort är att visa att vi är stolta över det Sverige vi lever i, och att den stoltheten grundar sig i något helt annat än chauvinism.

Att man kan vara stolt över det rykte av att vara de små nationernas förkämpe som Sverige fortfarande har internationellt. Över att vara ett land som i andras ögon är ett föregångsland när det gäller jämlikhet och social rättvisa. Som präglas av tolerans och solidaritet. Ett land dit förföljda människor söker sig i tro att de ska finna skydd.

Så stolt kan man vara över sitt land, att man vill dela det med alla!

Jimmie Åkesson kan du inte förändra – satsa på grannen istället

När jag började jobba som lärare i slutet av 80-talet förbluffades jag av att många av mina elever gav uttryck för fördomsfulla och främlingsfientliga åsikter – rakt ut i klassrummet.

Lektionen kunde handla om i stort sett vad som helst, och plötsligt, utan att jag kunnat förutse det, eller förstod hur det gått till, övergick den i att jag stod och munhöggs med några av eleverna i klassen.

Det kunde handla om “zigenarnas” tjuvaktighet, “svartskallarnas” utnyttjande av socialbidrag och hur lata alla “negrer” är.

När jag gick i svaromål hade de hur mycket belägg som helst för att det verkligen var så. Dessutom “visste” ju alla detta, och jag som kom från en småstad var för blåögd för att se.